Äldre nysvenska är en epokindelning för det språk som talades och skrevs i Sverige från 1526 till 1732. Denna tidsindelning har satts av det Nya Testamentet som utkom på svenska 1526 och det första numret av Olof von Dalins Then swänska Argus som utkom 1732. Den äldre nysvenskan hade en klar uppdelning mellan ett formellt kyrkligt språk och vardagsspråket.
År 1541 kom hela bibeln i svensk översättning, i vad som brukar kallas Gustav Vasas bibel. Bibeln var en viktig del i avgörandet av hur det svenska språket skulle utformas. De texter som lästes upp från predikstolarna i landets kyrkor på söndagarna kom att få stor betydelse för en stor del av allmänheten. Bibeln innehöll stavning som till exempel ck istället för det gamla kk, och bokstäverna å, ä och ö fick nu sina moderna bokstavsformer. För att undvika att språket lät för danskt så skrevs infinitiv med a istället för det vanliga e. Bibelöversättningen användes i nästan 400 år, med vissa moderniseringar, och först 1917 fick Sverige en helt ny bibelöversättning.
Innehåll [dölj]
Exempel[redigera | redigera wikitext]Exempel på äldre nysvenska ur Gustav II Adolfs kungaförsäkran från 1611:
”Vi Gustaf Adolph &c. göre vitterligit med dette vårt öpne bref, att såsom menige Sverigis rikis ständer, högre och nidrige, opå den allmennelige riksdag, som höldts i Norköping opå det år 1604, då samptychte och beviliade en arfförening om den konungslige regering här i riket således, att näst efter vår sal:e kere her faders dödelige afgång då vele de anamma och bekenna oss för deres rätte herre och regerande konung.„Yttre språkhistoria[redigera | redigera wikitext]Under den äldre nysvenskans tid blir svenskan riksspråk i Sverige. Den dialekt som blir norm för riksspråket är överklassens språk i Mälardalen. Riksspråket kodifieras i ordböcker och grammatikor. Gustav Vasas bibel blir en viktig normativ text. Det kyrkliga språket blir i och med reformationen svenska.
Högtyskan har under perioden ett stort inflytande på svenskan; många tyska ämbetsmän fick tjänster i Sverige och Martin Luthers bibelöversättning influerade starkt Gustav Vasas Bibel.
Språkförändringar[redigera | redigera wikitext]Under den äldre nysvenskans tid försvagades Hansan kraftfullt och därför hade lågtyskan inte samma inverkan på det svenska språket. Dock låg Sverige ofta i krig, först mot Danmark, och sedan norra Tyskland, och under det tyska kriget upptogs många militärrelaterade lånord, exempelvis "korpral", "marsch" och "soldat". Att Sverige var en av segrarmakterna ledde dessutom till att landets befolkning fick en starkare nationalitetskänsla, och första gången var det statusfullt att skriva på det egna språket. Nu framträdde den förste svenskspråkige författaren som inte enbart skrev krönikor eller kortare verser, Georg Stiernhielm.
Franskan började under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet att bli kulturspråket i hela Europa och fick efterhand en ledande roll både ekonomiskt och politiskt. Franskan talades framförallt av adeln och svenskan fick många lånord därifrån, ofta förnäma sådana som "parfym", "garderob" och "karamell". Det fanns också många utländska studenter som förde med sig ord till Sverige och svenskar som studerade utomlands och förde tillbaka dem.
Ortografi[redigera | redigera wikitext]Under den äldre nysvenskans tid fick å, ä och ö sina nuvarande former.
Under 1500-talet rådde en allmän ortografisk oreda. Ett ord kunde stavas på många olika sätt i ett och samma brev. Under 1600-talet tilltog emellertid boktryckandet i Sverige, vilket ledde till att man alltmer började diskutera vilka regler som skulle gälla för stavning. Två viktiga profiler och motståndare i debatten var Urban Hiärne och Jesper Swedberg.
Morfologi[redigera | redigera wikitext]Under en period omkring 1500-1900 hade svenskan fyra grammatiska genus: maskulinum, femininum, reale och neutrum (han, hon, den och det). Pronomenet den ersätter sedan successivt han och hon, en utveckling från de tre fornsvenska genusen han, hon och det till det nutida genussystemet med bara den och det.
Syntax[redigera | redigera wikitext]Under 1600-talet skedde en rad förändringar i syntaxen: det blev allt vanligare med utsatt formellt subjekt istället för att man, som tidigare, hade subjektslösa satser. De oblikasubjekten försvann ur språket. Verbens numerusböjning försvann ur talspråket. Svenskan fick under 1600-talet en renodlad VO-grammatik.
Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan.Litteratur (vidare läsning)[redigera | redigera wikitext]
Nordiska språk†Historiska språkUrnordiska · fornnordiska (fornvästnordiska · fornöstnordiska · forngutniska) · norn · forndanska (östdanska) · äldre svenska (fornsvenska · runsvenska · klassisk fornsvenska · yngre fornsvenska · äldre nysvenska · yngre nysvenska)
VästnordiskaFäröiska · isländska (dialekter) · norska (bokmål · järska · nynorska · trönderska · dialekter)
ÖstnordiskaDanska (bornholmska · jylländska · sydlig jylländska) · svenska (nusvenska · rikssvenska · dialekter) · älvdalska
Övriga språkGutniska · nordiska dialekter
BegreppDanism · norska språkstriden · norvagism · skandinaviska · svorska
Övrigt"Falska vänner"
ÄLDRE NYSVENSKA 1526 – 1732År 1526 startade ytterligare en språkhistorisk tidsperiod, nysvenskan. Den pågick ända fram till år 1906, men delas upp i två mindre delar, äldre och yngre nysvenskan. Den äldre nysvenskan varade fram till år 1732 och då tog den yngre nysvenskan vid.
Reformationen
I slutet av 1400-talet kom boktryckarkonsten till Sverige, men det var på 1500-talet som det slog igenom. Genombrottet för boktryckarkonsten kom med Nya Testamentet från år 1526 och Gustav Vasas Bibel år 1541. Biblarna bidrog till att Sverige fick ett stabilare skriftspråk och även tack vare reformationen förändrades det svenska språket. Att man ville förändra den katolska kyrkan är det som kallas för reformationen, men detta gjorde att olika protestantiska kyrkor växte fram. Gustav Vasa var på den här tiden kung och när han stöttade reformationen blev Sverige protestantiskt. Att Sverige blev protestantiskt bidrog till att det svenska språket spreds till fler människor – de religiösa. Fortfarande idag räknas Sverige som protestantiskt, även om det är många som lämnar Svenska kyrkan.
Bibelspråket
Tidigare hade latin varit språket som talades i kyrkorna, men nu tog svenskan över. De svenska biblarna som skrevs gjorde att skriftspråket spreds över hela landet, trots att läskunnigheten var låg fanns viljan att lära sig om tron var stark. Senare, på 1700-talet, kom ytterligare en bibel. Det var Karl XII:s Bibel och den var mest en förändring av Vasas Bibel. Där i togs onödiga h bort från ord som exempelvis någhra (några) och hadhe (hade), och bl.a. blev fft tillft. Ett exempel på det är affton (afton). I nya bibeln stavades inte heller längre substantiven med versaler. På det hela verket blev det enklare att läsa texterna.
Språket i biblarna var ofta både gammalt och nytt, och bestod av olika stilar då översättarna ville skapa ett språk som alla förstod. Det var dialekterna från Mälardalen som låg till grund för bibelspråket, men tyskan hade även en betydande roll. Danskan påverkade också det svenska språket med sina e-former, men tack vare översättarna stoppades mycket. Under den äldre nysvenskans tid kunde fortfarande ett ord ha många olika stavningar och bokstäverna å, ä och ö infördes.
Rikssvenskan
Rikssvenskan, standardspråket som talades, började under 1600-talet att växa fram från två olika håll, överklassen runt stockholm och språket som myndigheterna använde sig av. Rikssvenskan blev vanlig i offentliga sammanhang, men att hovfolk och ämbetsmän talade med dialekt till vardags blev allt vanligare. De svenskar som inte medverkade i offentliga sammanhang och bodde i byar fortsatte att använda dialekter fram tills inflyttningen, då folket flyttade in till städerna. Dialekterna blandades då upp och tunnades ut. Detta skedde på 1800-talet, men det dröjde ända fram till 1900-talet innan talspråket blev någorlunda likt skriftspråket.
Tyskt och franskt inflytande
Under 30-åriga kriget på 1600-talet fick svenskan många nya tyska ord som från början var franska. Det var på 1700-talet som franskan hade störst inflytande. Några av de franska orden såsom mamma, pappa och choklad har stannat kvar i svenskans ordförråd in i vår tid. Att Sverige deltog i kriget bidrog till en svensk stormakt och det fanns idéer om att svenskan skulle bli ett av huvudspråken.
Under början av nysvenskans tid var det ovanligt med ärftliga efternamn, istället användes förnamnet ihop med boendeplatsen, t.ex. Erik i Sörgården. År 1626 grundades Riddarhuset och från och med då skulle alla adelsrätter ha ärftliga efternamn, som exempelsvis kopplades till vapenskölden eller till någon händelse. Att bära efternamn blev såsmåningom populärt hos både köpmän och hantverkare. De efternamnen bestod vanligtvis av någon naturbeteckning i samband med ortsnamnet. Ett exempel är att man kunde heta Almqvist om man kom från Almby. Soldatnamn som befälen delade ut blev även allt vanligare och till en början var de inte ärftliga. På sent 1800-tal började den ”vanliga” befolkningen använda patronymika efternamn. Det är fadersnamn som t.ex. Karlsson och Karlsdotter.
År 1541 kom hela bibeln i svensk översättning, i vad som brukar kallas Gustav Vasas bibel. Bibeln var en viktig del i avgörandet av hur det svenska språket skulle utformas. De texter som lästes upp från predikstolarna i landets kyrkor på söndagarna kom att få stor betydelse för en stor del av allmänheten. Bibeln innehöll stavning som till exempel ck istället för det gamla kk, och bokstäverna å, ä och ö fick nu sina moderna bokstavsformer. För att undvika att språket lät för danskt så skrevs infinitiv med a istället för det vanliga e. Bibelöversättningen användes i nästan 400 år, med vissa moderniseringar, och först 1917 fick Sverige en helt ny bibelöversättning.
Innehåll [dölj]
Exempel[redigera | redigera wikitext]Exempel på äldre nysvenska ur Gustav II Adolfs kungaförsäkran från 1611:
”Vi Gustaf Adolph &c. göre vitterligit med dette vårt öpne bref, att såsom menige Sverigis rikis ständer, högre och nidrige, opå den allmennelige riksdag, som höldts i Norköping opå det år 1604, då samptychte och beviliade en arfförening om den konungslige regering här i riket således, att näst efter vår sal:e kere her faders dödelige afgång då vele de anamma och bekenna oss för deres rätte herre och regerande konung.„Yttre språkhistoria[redigera | redigera wikitext]Under den äldre nysvenskans tid blir svenskan riksspråk i Sverige. Den dialekt som blir norm för riksspråket är överklassens språk i Mälardalen. Riksspråket kodifieras i ordböcker och grammatikor. Gustav Vasas bibel blir en viktig normativ text. Det kyrkliga språket blir i och med reformationen svenska.
Högtyskan har under perioden ett stort inflytande på svenskan; många tyska ämbetsmän fick tjänster i Sverige och Martin Luthers bibelöversättning influerade starkt Gustav Vasas Bibel.
Språkförändringar[redigera | redigera wikitext]Under den äldre nysvenskans tid försvagades Hansan kraftfullt och därför hade lågtyskan inte samma inverkan på det svenska språket. Dock låg Sverige ofta i krig, först mot Danmark, och sedan norra Tyskland, och under det tyska kriget upptogs många militärrelaterade lånord, exempelvis "korpral", "marsch" och "soldat". Att Sverige var en av segrarmakterna ledde dessutom till att landets befolkning fick en starkare nationalitetskänsla, och första gången var det statusfullt att skriva på det egna språket. Nu framträdde den förste svenskspråkige författaren som inte enbart skrev krönikor eller kortare verser, Georg Stiernhielm.
Franskan började under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet att bli kulturspråket i hela Europa och fick efterhand en ledande roll både ekonomiskt och politiskt. Franskan talades framförallt av adeln och svenskan fick många lånord därifrån, ofta förnäma sådana som "parfym", "garderob" och "karamell". Det fanns också många utländska studenter som förde med sig ord till Sverige och svenskar som studerade utomlands och förde tillbaka dem.
Ortografi[redigera | redigera wikitext]Under den äldre nysvenskans tid fick å, ä och ö sina nuvarande former.
Under 1500-talet rådde en allmän ortografisk oreda. Ett ord kunde stavas på många olika sätt i ett och samma brev. Under 1600-talet tilltog emellertid boktryckandet i Sverige, vilket ledde till att man alltmer började diskutera vilka regler som skulle gälla för stavning. Två viktiga profiler och motståndare i debatten var Urban Hiärne och Jesper Swedberg.
Morfologi[redigera | redigera wikitext]Under en period omkring 1500-1900 hade svenskan fyra grammatiska genus: maskulinum, femininum, reale och neutrum (han, hon, den och det). Pronomenet den ersätter sedan successivt han och hon, en utveckling från de tre fornsvenska genusen han, hon och det till det nutida genussystemet med bara den och det.
Syntax[redigera | redigera wikitext]Under 1600-talet skedde en rad förändringar i syntaxen: det blev allt vanligare med utsatt formellt subjekt istället för att man, som tidigare, hade subjektslösa satser. De oblikasubjekten försvann ur språket. Verbens numerusböjning försvann ur talspråket. Svenskan fick under 1600-talet en renodlad VO-grammatik.
Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-11)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan.Litteratur (vidare läsning)[redigera | redigera wikitext]
- Pettersson, Gertrud, Svenska språket under sjuhundra år, Lund 2005
- Svensson, Jag, Kommunikationshistoria, Lund 1988
Nordiska språk†Historiska språkUrnordiska · fornnordiska (fornvästnordiska · fornöstnordiska · forngutniska) · norn · forndanska (östdanska) · äldre svenska (fornsvenska · runsvenska · klassisk fornsvenska · yngre fornsvenska · äldre nysvenska · yngre nysvenska)
VästnordiskaFäröiska · isländska (dialekter) · norska (bokmål · järska · nynorska · trönderska · dialekter)
ÖstnordiskaDanska (bornholmska · jylländska · sydlig jylländska) · svenska (nusvenska · rikssvenska · dialekter) · älvdalska
Övriga språkGutniska · nordiska dialekter
BegreppDanism · norska språkstriden · norvagism · skandinaviska · svorska
Övrigt"Falska vänner"
ÄLDRE NYSVENSKA 1526 – 1732År 1526 startade ytterligare en språkhistorisk tidsperiod, nysvenskan. Den pågick ända fram till år 1906, men delas upp i två mindre delar, äldre och yngre nysvenskan. Den äldre nysvenskan varade fram till år 1732 och då tog den yngre nysvenskan vid.
Reformationen
I slutet av 1400-talet kom boktryckarkonsten till Sverige, men det var på 1500-talet som det slog igenom. Genombrottet för boktryckarkonsten kom med Nya Testamentet från år 1526 och Gustav Vasas Bibel år 1541. Biblarna bidrog till att Sverige fick ett stabilare skriftspråk och även tack vare reformationen förändrades det svenska språket. Att man ville förändra den katolska kyrkan är det som kallas för reformationen, men detta gjorde att olika protestantiska kyrkor växte fram. Gustav Vasa var på den här tiden kung och när han stöttade reformationen blev Sverige protestantiskt. Att Sverige blev protestantiskt bidrog till att det svenska språket spreds till fler människor – de religiösa. Fortfarande idag räknas Sverige som protestantiskt, även om det är många som lämnar Svenska kyrkan.
Bibelspråket
Tidigare hade latin varit språket som talades i kyrkorna, men nu tog svenskan över. De svenska biblarna som skrevs gjorde att skriftspråket spreds över hela landet, trots att läskunnigheten var låg fanns viljan att lära sig om tron var stark. Senare, på 1700-talet, kom ytterligare en bibel. Det var Karl XII:s Bibel och den var mest en förändring av Vasas Bibel. Där i togs onödiga h bort från ord som exempelvis någhra (några) och hadhe (hade), och bl.a. blev fft tillft. Ett exempel på det är affton (afton). I nya bibeln stavades inte heller längre substantiven med versaler. På det hela verket blev det enklare att läsa texterna.
Språket i biblarna var ofta både gammalt och nytt, och bestod av olika stilar då översättarna ville skapa ett språk som alla förstod. Det var dialekterna från Mälardalen som låg till grund för bibelspråket, men tyskan hade även en betydande roll. Danskan påverkade också det svenska språket med sina e-former, men tack vare översättarna stoppades mycket. Under den äldre nysvenskans tid kunde fortfarande ett ord ha många olika stavningar och bokstäverna å, ä och ö infördes.
Rikssvenskan
Rikssvenskan, standardspråket som talades, började under 1600-talet att växa fram från två olika håll, överklassen runt stockholm och språket som myndigheterna använde sig av. Rikssvenskan blev vanlig i offentliga sammanhang, men att hovfolk och ämbetsmän talade med dialekt till vardags blev allt vanligare. De svenskar som inte medverkade i offentliga sammanhang och bodde i byar fortsatte att använda dialekter fram tills inflyttningen, då folket flyttade in till städerna. Dialekterna blandades då upp och tunnades ut. Detta skedde på 1800-talet, men det dröjde ända fram till 1900-talet innan talspråket blev någorlunda likt skriftspråket.
Tyskt och franskt inflytande
Under 30-åriga kriget på 1600-talet fick svenskan många nya tyska ord som från början var franska. Det var på 1700-talet som franskan hade störst inflytande. Några av de franska orden såsom mamma, pappa och choklad har stannat kvar i svenskans ordförråd in i vår tid. Att Sverige deltog i kriget bidrog till en svensk stormakt och det fanns idéer om att svenskan skulle bli ett av huvudspråken.
Under början av nysvenskans tid var det ovanligt med ärftliga efternamn, istället användes förnamnet ihop med boendeplatsen, t.ex. Erik i Sörgården. År 1626 grundades Riddarhuset och från och med då skulle alla adelsrätter ha ärftliga efternamn, som exempelsvis kopplades till vapenskölden eller till någon händelse. Att bära efternamn blev såsmåningom populärt hos både köpmän och hantverkare. De efternamnen bestod vanligtvis av någon naturbeteckning i samband med ortsnamnet. Ett exempel är att man kunde heta Almqvist om man kom från Almby. Soldatnamn som befälen delade ut blev även allt vanligare och till en början var de inte ärftliga. På sent 1800-tal började den ”vanliga” befolkningen använda patronymika efternamn. Det är fadersnamn som t.ex. Karlsson och Karlsdotter.